Nålbindningsnålspecial

I mars fick jag en kommentar av en kille som heter Jonas. Han skrev och erbjöd mig en nålbindningsnål som han gjort själv av en gammal kam från en loppis. Han önskade också mer om nålbindning och en utvärdering av nålen. Här finns hela hans kommentar att läsa.
Jag blev väldigt glad och tackade ja till erbjudandet och några dagar senare kom ett litet paket.

Få paket med posten är ju alltid kul. Är innehållet dessutom en så fin nål är det extra kul :)

Få paket med posten är ju alltid kul. Är innehållet dessutom en så fin nål är det extra kul 🙂

Nålen gjord av Jonas:

”Gjord i afrikanskt ädelträ (från en trasig kam jag (Jonas) hittade på loppis så det är återanvändning)”
Jättebra med stort öga. Jag är lat, har nästan jämt minst fyrdubbelt garn (oftast lovvika) i nålen. Slöjdad med omsorg och suveränt glid (för att vara en tränål), dock är spetsen aningen för trubbig för min smak. Extra +poäng då det är återbruk 🙂

Den mörkbruna nålen med rött lovikkagarn är tillverkad av Jonas.

Den mörkbruna nålen med rött lovikkagarn är tillverkad av Jonas.

Nu när jag ändå är i farten tänker jag passa på att utvärdera alla nålar i min lilla samling, börjar uppifrån.

Vit/genomskinlig nål, rött garn.
Materialet är kohorn, slöjdad av mig. Följer hornets naturliga böj, trevlig att hålla i. Blir blankare och får bättre glid ju mer jag använder den.

Tränål med blått garn.
Hittad i ett nystan från loppis. Känns kladdig att hålla i, inte bra glid.

Benvit nål, gult garn.
Köpt av Korps på någon medeltidsmarknad. Ben är liksom horn väldigt blankt och glatt mot ullen, något som verkligen är att föredra om man är en flitig nålbindare.

Mörkbrun nål, rött garn.
Se omdömet ovanför bilden.

Tränål, grått garn.
Köpt på Hemslöjden Falun. För fyrkantig att hålla i och massor med grova fibrer som fastnar i ullen.

Vit/rödgenomskinlig nål, gult garn
Gethorn, gjord av mig. Samma egenskaper som kohornsnålen.

Finns ju nålar av lite alla möjliga slag, har hört att folk gjort nålar av tandborstskaft och glasspaketslock, är man riktigt sugen på att nålbinda så har nöden ingen lag 🙂
En av mina kursdeltagare hade med sig en gammal grågrön nål. I slutet på kvällen hade nålen till hennes förvåning blivit blank och skinande. Den blev polerad av garnet och det visade sig var av koppar.

Annonser

Ägg

De snyggaste påskägg jag någonsin sett var med som pyssel på 365 saker du kan slöjda här om dagen. Fick massa inspiration och en väldans lust att prova själv.

Som vårsolen med sina påskplaneter.

Som vårsolen med sina påskplaneter.

Tack Erik för att du lånade ut borrverktyget till mig 😀 …och förlåt för att det gick sönder… :/

Birkaband 22

Jag har nog om jag inte minns fel försökt sätta upp Birkaband fem eller sex gånger och testat massor med olika sätt att vrida brickorn åt, men i slutänden har jag alltid klippt konfetti av alltihopa.
Här om veckan fick jag en beskrivning som jag faktiskt förstod genom att bara läsa på papperet. Glad i hågen satte jag upp väven…
Som ni kan se gick det som vanligt, trots olika försök med vridningar hit och dit.

Massor med olika fel.

Massor med olika fel.

Som tur är fick jag igår en privatlektion av Väverska. Felet visade sig i att jag haft brickorna åt fel håll och således vävt bandet upp å ner och bak å fram.
Så nu äntligen och tack vare Väverskas hjälp kan jag väva band med individuella vridningar! 😀

Birkaband 22! :)

Birkaband 22! 🙂

 

Nålbundna vantar

Svägerskan har en hund som gillar hemslöjd, särskilt vantar, kanske lite väl mycket… så nu har jag ett nytt par på gång till henne.
De uppätna vantarna var grå/svart-melerade, de här ny blir vit/turkosa.
Mycket roligare att jobba med färgglatt garn! 🙂

Början på en vante och sovande Son i bärsjal.

Början på en vante och sovande Son i bärsjal.

Nålen har jag gjort av kohorn, gillar hornnålar bäst. Blir en trevlig naturlig böjd form som jag tycker ligger bra i handen. Men det bästa är att en hornnål aldrig blir sträv på det sätt som en i trä blir, och ju mer den används desto blankare blir den.

Kommit lite längre på vantaran här.

Kommit lite längre på vantaran här.

Innan det här vit/turkosa paret var det ganska längesedan jag nålband något, övriga vantar är från 2007 och således ganska väl använda.

Vantar!

Vantar!

Syster jobbar på dagis och har använt sina lila/grå i pulkabacken under flera vintrar. Enligt hennes utsago har hon aldrig frusit eller blivit blöt om händerna.
Längst fram på vanten går det att se att hon bromsat mycket genom att sätta ner händerna i snön. ”Flätorna” har vikt sig åt andra hållet och tovat fast sig så.
I övrigt så syns det knappt någon skillnad i slitage jämförelse med mina gröna/vita och Mors svart/gröna som nog mest värmt våra händer vid promenad eller bilruteskrapning. Ull är ett fantastiskt material.

Välanvända i pulkabacken.

Välanvända i pulkabacken.

Mors vante i närbild.

Mors vante i närbild.

Garnsticka

Jag tycker att det är roligt att väva brickband men har saknat en garnsticka, så när Fru H och jag gjorde örslevarna passade jag på att såga ut en garnsticka också.

Fårbensflöjt

Gustaf Alling heter en man som har absolut gehör och har tillverkat fårbensflöjter i ca 15 år, under medeltidsveckan håller han kurser inne på Kapitelhusgården och jag var med och gjorde mig en flöjt.

Jag gick till kursen som en glad amatör med hopp om att få till en eller kanske två toner på flöjten.

Det som behövs för att göra en flöjt är den urkokade  nederdelen på bakben från ett minst tre år gammalt får och bivax, benen som Gustaf använder kommer från får på Gotland.
Här på bilden under syns mitt råämne och de verktyg som Gustaf har utvecklat under sitt flöjt-slöjdande.

Det första vi gjorde var att såg till längden på flöjten och därefter fila bort alla vassa kanter och sandpappra benet lent. Min flöjt är nästan 16 cm.

Så ska hålen mätas ut, som ni ser använde vi oss av en väldigt praktisk måttsticka. Det har tagit Gustaf många justeringar under 10 år att få till så exakt som han vill ha den.

Det är storleken på utrymmen inuti benet som avgör hur lång det ska vara. Gustaf måttar med vänsterhandens pekfinger ner till första leden, för mig passade ringfingret och andra leden bäst.


Så borras förhål med en ganska tunn borr, och sedan byter man till grövre borrat till vissa av hålen. Finns risk att benet spricker om man inte förborrar.
Eftersom Gustaf ville att alla kursdeltagare skulle få med sig en perfekt flöjt hem hjälpte han oss med vissa kritiska moment som till exempel att borra förhålen som kan vara lite farligt, finns stor riska att borra sig i tummen. Samt att borra det översta hålet, det som gör att det blir ljud, till det hålet hade han en konformad borr, som han borrade in lite snett.
Han hjälpte även till att trycka i bivaxet i bägge ändarna och forma till luftgången i det för den som ville, jag tillhörde den skaran.

Även om det inte har med flöjttillverkning att göra så vill jag även berätta att han lärde oss även att göra jättebra lim. Tag hälften bivax och hälften kåda, värm upp och blanda ihop, blir stenhårt, går även att minska mängden kåda och på så sätt få ett mjukare lim.  50/50 varianten ska vara väldigt bra att hälla i ett ben och sedan trycka i tången på en kniv eller liknande och få ett fint benhandtag.

Här är det glada gänget som var med på kursen och läraren Gustaf i vit tröja.

Sådär blev den färdiga flöjten att se ut, den är stämd i A-moll.

Här syns vaxet i ena änden också.

Jag är fortfarande en glad amatör men nu vet jag på ett ungefär hur det går till att göra en flöjt om jag skull råka få tag på ben att testa på.

Örslev – old school topz

Fru H som är en hängiven lajvare och jag begav oss till en liten källarlokal utrustad med snickarbänk och diverse verktyg.

Av gethorn sågade vi till lämpliga ämnen att slöjda i.

Borrmaskin med sandpappersrondell är en väldans bra grej som förkortar arbetstiden med många timmar.

Börjar likna skissen någorlunda. Tanken är örslev i ena änden och nagelpetar i den andra, praktiskt.

Efter en hel del putsande med sandpapper så blir resultatet väldigt blankt och lent och Fru H kan nu sköta sin öronhygien och peta naglarna även under vilt lajvande.
Jag ville så klart också ha en även om jag inte lajvar särskilt ofta alls.

Vi som tillhör slit och släng generationerna petar ju öronen med små bommulsföredda pinnar, men under tidigare århundraden var det örsleven som gällde. Affärerna kanske borde införa örslevar i sitt sortiment nu när folk börjar tänka miljömedvetet 😉